Rapport från en valphage 

När vi kom i fredags hälsades vi av en glad serenad från de hemmavarande hundarna (främst Hockey) och släppte ut ”Nisse” från valprummet. Hennes reaktion var ”Hejkulattseer, visstfårnihälsapåvalparnafårjagmatnu?” OK prioriteringsordningen var satt och vi insåg att FÖRST får vi mata de svältande massorna SEN får vi hälsa på valparna. När äntligen utfodringen var klar kunde man sjunka ner i valphagen och titta på de små bedårande svarta korvarna som kryllade runt och utstötte underliga ljud. Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att sova i sängen i valprummet som jag förövrigt delade med Nisse. Hon verkar inte överdrivet förtjust i att ligga och gulla med sin avkomma utan kliver in i valphagen, utfodrar, städar och kliver ut med jämna mellanrum. Hon förefaller vara en mycket plikttrogen mor men inte överdrivet pjåskig. När jag vaknade på lördagsmorgonen insåg jag att valparna låter HELA tiden vare sig de är vakna eller sover. De piper, gnyr, knorpar, morrar och säger ”baff” hela tiden. Framförallt verkar det som de precis har kommit i kontakt med sig aggressivitet för det var ett hiskeligt morrande. Det verkade som de upptäckt ett nytt ljud och som de med stor förtjusning övade på tillsammans med att försöka klämma ihjäl sina syskon med hjälp av (nästan) tandlösa gommar. Samma sak var det med de hiskeliga ”baffen” som de utstötte så högt de kunde och med resultat att de tog i så mycket att de satte sig på rumpan när de första försöken till skall lämnade deras gap. Nisse fick mat 4 gånger om dagen de andra vuxna 2 gånger och valparna skulle försöksutfodras med en ”klutt” mixat valpfoder en gång om dagen. Det var ett kletigt jobb vill jag lova! Jag och Peter tog var sin (prickade av dem på listan) och tog varsin ”klutt” mat i handen och sedan började kletet. Alla valparna var mycket intresserade av maten men de små gossarna var extrema, de högg frenetiskt med sina små gommar mot maten. Det var i det läget man kunde känna att små, små tänder är på väg fram i munnen på dem. Matningsproceduren upprepades på söndagen med resultatet att tikarna blivit mer intresserade av maten och hanarna nästan spann loss. Att matningen var över och man sattes tillbaka i valphagen till förmån för ett syskon som skulle ha mat var en så grov förolämpning att det blev ett rent anfall mot hagen. Naturligtvis ackompanjerat av morr, ”baff” och övergivna ylanden. Inga problem med aptiten där inte. Helgen avlöpte i övrigt lugnt och vi promenerade med de vuxna inklusive Nisse samt tränade med våra egna hundar. Mycket skönt och avslappnat, undrar när Anita och Jörgen kommer på att de kan ta betalt för såna här vistelser. Retreat tror jag det kallas. Att luta kinden mot valphagens kalla kant klockan 7 en söndagsmorgon och titta ner på sex små kryllande, knorpande varelser framkallar i alla fall hos mig ett rätt fånigt leende och ett inre lugn… 

Kian