Man läser ofta olika rön om hundar och hur hundar fungerar.
Man kan skrota ledarskapstankarna läste jag i en av Hundsports krönikor för
något år sedan. Genom att äga sin hund var man automatiskt ledare för den.
Hundens liv är så kort att man i stället skulle koncentrera sig på att ha kul
med sin vän.
Vad betyder det där egentligen? Vad är kul? Hur kul? För vem? Hur menar
skribenten tro?
I samma krönika hänvisas till en Rottweiler som visserligen går perfekt fot
men som ser ledsen ut vid sidan av sin ägare.
Att tänka på sin hund som ett verktyg är ett annat ”fel”, och en syn som måste
bekämpas läste jag på annan plats.
Hunden har varit människans verktyg sedan stenåldern, och levt sida vid sida
med oss. Att vara någons verktyg är att behövas. Att behövas är att betyda
något för någon eller flera. Att vara ett verktyg är inte automatiskt att
bli slängd i ett hörn när man inte behövs. Hantverkarens första budord är att
väl ta hand om sina verktyg. Annars fungerar de nämligen inte…
Vad man behövs till är en annan femma. Antingen är man jakthund, sällskapshund
eller ledarhund för att nämna några viktiga användningsområden för våra
hundar. Att behövas är att ha ett krav på sig för sitt ändamål. Att ha en
tydligt formulerad kravbild är inte samma sak som att bli illa behandlad.
Ingen mår bra av att inte behövas, att inte ha någon uppgift eller syfte med
sin existens.
Att bygga en hel utbildning på frivillighet och uteblivna korrigeringar och
konfliktfria val är en ekvation som jag inte riktigt förstår. För mig står
korrigering för att korrigera ett fel, att ställa till rätta. I mångas öron
står korrigering för våld, hugg och slag och är därmed fel.
Att avleda i stället för att angripa grundproblematiken är en annan välkänd
metod. Allt för att undvika obehag, lika mycket eller mer för att undvika
obehaget för föraren än för hunden tror jag. Konflikträdslan är påtaglig - det
är läskigt att konfrontera ett problem..
Jag vill ha tydliga regler för mig själv och mina hundar. Jag vill att
människor och dresserbara djur ska fostras att skilja på rätt och fel. Jag
vill att människor och djur runt mig går att lita på, att de gör det som
förväntas för att allt ska fungera. Allt i livet är inte ett enda åkband på
Liseberg. Vi måste prestera också. Och vet ni, jag tycker det är rätt kul. Det
gör hundarna också!
Jag tillämpar förbudskommandon som det heter, mina hundar förstår NEJ. Så fort
jag sagt NEJ visar jag hur jag ville att hunden skulle göra. Eftersom hundarna
har en relation till mig som är grundmurad sen valpben innebär inte NEJ något
annat än just NEJ. Sluta omedelbart betyder det helt enkelt, och så ska jag
visa hur jag menar.
Ett val är att hela tiden göra sig ”roligare” för hunden, det har jag sett
några exempel på. Hunden kommer inte tillbaka med apporten och ägaren har fått
rådet att göra sig roligare.
Vad händer egentligen när hunden inte kommer tillbaka med apporten? Varför
väljer hunden något annat än sin ägare? Inte mycket till Alfred och Emil,
vapendragarna i vått och torrt.
Fungerar inkallningen 100%? Nej det gör den inte. Den fungerar när hunden vill
komma till ägaren. Med ett byte i munnen är det inte helt snutet ur näven
att man med lösnäsa, rolig hatt och många godbitar kan konkurrera ut bytet och
friheten för hunden.
Att tydligt lära in och vid behov, lära om på ett för hunden begripligt vis är
för mig det bondförnuftigt bästa valet. Att som Roger och Simon säger, få
dom här hundarna att vilja göra det för dig är hemligheten.
När du behöver det och vill det ska hunden utföra uppgiften med glädje,
säkerhet och trygghet. Och med tydligt krav på utförandet.
Hundar med hög jaktlust (och sannolikt andra också) behöver fostran och krav
och mängder av positiv förstärkning. Det ena utesluter nämligen inte det
andra. I skarpt läge måste nämligen hunden komma tillbaka med apporten/inte gå
efter haren den tryckte upp/ jaga rådjur/komma omedelbart på inkallning för
att nämna några vardagliga situationer.
Relationen är allt - Alfred och Emil.
Att skapa en relation är INTE att med olika metoder lära in en mängd övningar.
Titta på Emils relation med sin pappa. Pappa skriker EEEMIIIL
över hela gården och Emil flyr till snickerboa. Där låser han från insidan och
pappa från utsidan. Emils pappa för att han inte ska förgå sig mot ungen, och
Emil för att skydda sig. Sen sätter sig Emil och täljer en gubbe.
Han har det till och med lite mysigt i snickerboan, äntligen lite
lugn och ro...
Metoden fungerar uppenbarligen inte för gubbarna blir fler och fler i
snickerboan. Den fungerar ju heller inte för att Emil egentligen aldrig haft
ont uppsåt i sina hyss.
Han visste helt enkelt inte bättre och de flesta hyssen är ju gjorda med goda
avsikter från barnets vy.
Men han blir bättre och bättre på att springa från den som skriker
och gormar, och klarar sig alltid till snickerboa med skinnet intakt…
Alfred och Emil har en annan relation. Mycket kärlek, tillit och
förtroende. Och ingen tvekan om vem som är den stora tryggheten och
förebilden. Alfred skriker aldrig på Emil, men Emil har stor respekt för
Alfred, han är en förebild för Emil.
Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Tror jag det.
I en dålig relation och otydligt ledarskap mellan hund och människa
finns bara en som behöver betala priset - och det är hunden. Jävla orättvist
tycker jag som tycker att det är den som sköter spakarna som bär ansvaret...